Det var inflyttningsstopp på Östergård när jag flyttade hit -77 så vi fick en lägenhet på Österhus först. När vi kom in på Östergårdsgatan med allén och bilarna och så nån som stod och mekade, så kände vi att så här ville vi bo!
Många som bodde här hade haft det väldigt tufft. De som var jämnåriga med mig hade haft helt andra förutsättningar än de jag hade med mig. Jag växte ju upp på Limhamnsvägen med en pappa som var direktör och en mamma som var hemmafru. När det gick upp för en av mina grannar att jag var lärare blev hon helt stum.
Då skulle jag ha nigit för dig! sa hon.
De flesta grannarna var aktiva i kvartersföreningen. Nån var född på Östergård, andra hade bara bott här en tid. Det är väldigt lärorikt att arbeta tillsammans när man har så olika bakgrunder. Vi var alla engagerade och det var en glad kamp, och en hoppfull kamp. Alla var överens, Östergård måste bevaras. Och det fanns en väldig kraft i det.
Vi var några som vågade närma oss politikerna och fastighetskontoret. När sedan väl beslutet togs att inte riva, protesterade vi mot att det skulle bli bostadsrätt. Vi ville att alla skulle ha råd att bo kvar.
Vi hade inte klarat oss utan varandra. Fru Meier, Anna Stoltz, Aase, Annie och Aje och alla andra. Det var deras historia som gav oss tyngd när vi krävde att husen skulle få vara kvar.
När Yngvesson säger att han ville bevara Östergård har han gjort om historien. Jag kommer ihåg att han sa: Ja de renoverar och renoverar! Till vilken nytta?