FREJ: Jag har velat flytta till Kirseberg ganska länge. Jag har kompisar som är här ifrån och min syster bor ju vid torget.
Sen har det alltid varit nånting speciellt när man åkt igenom Kirseberg och sett de här färgglada husen. Så jag var väldigt pepp på Kirseberg. Josefin var inte alls lika pepp. Men jag tror det var den där promenaden hit som öppnade upp det.
JOSEFIN: Jo, för när vi hade bokat visningen av lägenheten gick vi hit på kvällen klockan tio. Det var en ganska kall vårkväll men klart väder. Och det var helt magiskt. Jag kände det väldigt starkt. Som om jag nästan kunde ta på det i luften. En sån där känsla man kunde ha när man var liten och som jag inte känt på många år.
För Östergård känns ju som att det är från en annan värld. Inte som att det är en annan plats, men som att det är en annan tid.
Sen fick vi lägenheten i augusti och de två första veckorna renoverade vi. Det var som en tidsresa där vi skalade av ett årtioende åt gången och kom längre och längre tillbaka. Vi började på sent nittiotal, jobbade oss igenom åttiotalets strukturtapet, in till medaljongtapeten med brunt och turkost mönster.
Och plötsligt började det dyka upp bokstäver. Jättestora bokstäver, en halv meter över golvet. Sneda och snygga, skrivna med blå krita. BENGT, stod det. Och i den lilla springan mellan golvet och väggen låg en liten leksaksstol och två tioöringar.
FREJ: Jo. Man får hoppas han inte fick skit för det där.
Bild: Familjen Magnusson 2017 (Simon Anstey)