Nils Yngvesson är socialdemokrat. I slutet av 60 talet – när Östergårdsprojektet startar – är han ordförande i byggnadsnämnden i Malmö Stad. När Östergård töms igen i slutet av 70-talet är han en av de makthavare i staden som blir uppvaktade av Kvartersföreningen som vill förhindra en rivning av Östergård.
Det var aldrig, aldrig tal om rivning! Aldrig!
Att det finns de som beskriver historien på det viset, är för att det finns ett behov av att romantisera saker, att det var minsann vi som förhindrade rivningar eller att det var vi som lyckades åstadkomma saker.
Självklart var det så att flertalet på fastighetskontoret hade den uppfattningen att äldre kåkar skulle man riva, för det var tradition i Malmö. Men det var aldrig tal om att riva Östergård.
Min bakgrund har jag aldrig skämts för, jag har varit sotare i femton år. Under den perioden upplevde jag misären och trångboddheten. Flerfamiljshus på fyra fem våningar med toalett på gården. Jag lärde mig bostadsfrågan genom arbetet som sotare.
Jag är uppväxt på Torpgatan, Torpgatan 5. Och där var det omodernt – på tredje våningen med toalett på gården och kallt rinnande vatten längs väggarna. Det låg nära Lugnet och de husen var inga prydnader. Lugnet hade aldrig gått att renovera. Men Östergård är ju i grunden ett välbyggt hus.
Östergård är inte det enda huset som jag räddat. Som jag minns det så var engagemanget för Östergård en ammunition för mig att kunna gå vidare och argumentera för den lösning som vi kom fram till sedan; bostadsrätter med låg insats så att de flesta skulle kunna flytta tillbaka.
Bilder: Nils 2018 (Johan Joelsson)