Jag är ett maskrosbarn från Kirseberg. Min mamma var själv med oss fyra barn och var sjuk under hela min uppväxt. Vi bodde i en tvåa, i vaktmästarbostaden.
Jag föddes på Torngatan, men vi fick plats här och det var räddningen – inget utedass utan toalett i trappan och bra grannar.
Östergård var riktigt barnvänligt. Mammorna jobbade, så vi var inte mer än tio år när vi sprang och passade de små barnen.
Sen gick vi till fru Lövgren på hörnan i godisaffären för att köpa ettöresgodis. När hon skulle räkna godisbitarna såg man till att ha annat att prata om.
Då blev det lite mer godis i påsen!
Bilder: Porträtt Ulla-Britt Fohrman (Simon Anstey), Familjebild och bild på gården (Ulla-Britt Fohrman)
Den lille killen med en hammare i handen som sitter längst ner på bilden, det är Stig. Han är sur just den här dagen, för fotografen avbröt hans lådbilsbygge!
Jag har bott på Östergård i flera år. Det var ju ett arbetarkvarter när jag växte upp. Männen var på jobb och kvinnorna skötte barn och hushåll. Trivsamt måste jag säga. Man säger att det var ett fattigkvarter men vi fick mat och dryck och mådde bra vi ungar.
Jag föddes 1932 och blev tidigt fosterbarn till de som jag räknar som mina föräldrar. Min biologiska mor var ensam och kunde inte ta hand om mig. Hon kunde ju inte få jobb när hon hade ett litet barn.
Här bodde massor av barn.
Vi hade en löparbana runt gården.
Vi kivades med töserna och tävlade om vem som kunde gå längst på händer. Jag gick minst tio meter. Men då var man ju vig och höll igång med allting. Kroppen var toppen.
Sen var jag gift ett tag och fick ett par barn, men det funkade inte så vi skildes. Jag fick ta den ene pågen, Ronny och flyttade hem till far igen på Östergård.
Men det kom hit dåligt folk på sextitalet och det ville inte jag att Ronny skulle se. Så vi flyttade till Rosengård och bodde där en liten tid. Sen flyttade vi till Segevång. Nu bor jag på Vattenverksvägen. Det är Kirseberg som är hemma.
Bilder: Gårdsbild med barn på gården 1938 (privat, Stig Jönsson). Porträtt Stig Jönsson 2018 (Johan Joelsson)
CATHARINA: Alla hade ju samma hemförhållanden så det var ju ingen som behövde skämmas om man kom upp till nån och föräldrarna var narkotikapåverkade eller fulla. Det var likadant hos alla. De vuxna satt och rökte hasch.
SUSANNE: Vi pratade aldrig om det. Det var bara helt normalt att det var så.
CATHARINA: Tyvärr är det många som har dött av de som växte upp här under 70-talet. När vi såg en film som spelades in från de utflykter som ordnades för oss barn, kunde vi konstatera att nästan alla barnen som var med har dött innan trettio års ålder. De flesta av missbruk. Det är sorgligt.
SUSANNE: Så det sociala projektet som fanns på Östergård, det var jätteviktigt. Att vi ungar fick se att det fanns ett annat sätt att leva. Det handlade inte bara om att vi fick åka iväg på utflykter, utan att det faktiskt fanns människor som levde på ett annat vis och mådde bra och var trevliga. Ja, de var sån som man själv skulle vilja bli när man blev vuxen.
Bild: Susanne och Catharina vid kullen på Östergård (Johan Joelsson)
På sextiotalet var det en flicka här som slog vad om att hon vågade klättra upp på taket. Så hon klättrade upp, men sen vågade hon inte klättra ner, så brandkåren fick komma och hjälpa henne ner.
Zainab: Det är nästan som Pippi och Madicken och gamla barnprogram och såna saker!
Och då sa killarna till henne att det inte gälldes, eftersom hon inte vågat klättra ner.
Zahraa: Då var det onödigt.
Jennat: Nej, det är roligt! Man ska inte lyssna på människorna, du ska inte bry dig om vad människorna säger om dig – det är inte de som ska bestämma vad du får göra.
Hassan: Hur vet du alla de här historierna?
Nu intervjuar vi ju dig. Och sen har vi intervjuat en massa andra människor också.
Bodil och Gunnel arbetade som socialarbetare i kvarteret under Östergårdsprojektet på 70-talet. Bodil med kollegor log larm i mitten av 60-talet, nu for både barn och vuxna på Östergård väldigt illa. Larmrapporten blev upptakten till Östergårdsprojektet. Istället för att riva husen och bygga nytt som man gjort tidigare under 60-talet, skulle Östergård renoveras samtidigt som de boende fick stöd. Socialarbetarna flyttade ut sitt kontor till kvarteret.
BODIL: Vi som arbetade i Östergårdsprojektet blev ganska snart mer medmänniskor än socialarbetare. Jag kom dit med knut i nacken och efter ett par tre månader gick jag till jobbet i jeans och tröja.
Vi gjorde uppror mot många stela former, direktdemokrati skulle det bli! Det bildades en kvartersförening med mycket stojiga och röriga tillställningar där ingen begrep vad vi från ovan tyckte man skulle använda demokrati till.
Men en väldigt rar och mycket alkoholiserad man – hans käkar låste sig när han var berusad – han satt där och gapade ”ska det aldrig bli dans någon gång, ska det aldrig bli dans någon gång”. Det tog oss flera sådana sessioner innan vi hörde vad direktdemokratin egentligen önskade sig och började ordna danser.
GUNNEL: Det fanns en stark ömsesidighet mellan oss socialarbetare och de som bodde i kvarteret. De boende kunde komma in till kontoret när de behövde. Det låg i ett av husen och vi hade jämnt öppet förutom några timmar på måndag förmiddag när vi hade möten. Där var en ständig ström av människor som behövde och fick hjälp med olika saker.
En viktig grej var att vi inte gjorde utbetalningar. Istället kunde vi tala om för folk hur de skulle överklaga och vad de hade rätt till vid hembesök och vi diskuterade hur de skulle lägga fram saker och så.
Det fanns motstättningar också i kvarteret. Mellan pensionärer och barn framför allt. Barnen busade och snodde saker. Några av dem var väldigt bråkiga och besvärliga. Men bus kan faktiskt vara ett rop på mänsklig vuxenkontakt. Och det kan vara något kreativt också förstås.
En av de värsta busungarna som blev sedan ordförande i kyrkofullmäktige.
Bilder: Bodil och Gunnel, mars 2018 (Johan Joelsson), Gunnel dansar 1971 (Bodil Nilssson)
Vi ville starta en skola som inte låg i de utsatta områdena i Malmö. Det var ju liksom nummer ett. Jag visste inte att Kirseberg var en så fin stadsdel. När vi väl hamnade här så visade det sig att det här huset hade varit ett hem för alkoholister. I början väckte jag många äldre män som låg och sov på gården. ”Nu är det dags att gå. Snart kommer barnen!”
Så är det, man söker sig hem.
Idag är barnen så stolta över skolan. De är trygga här. De är tyvärr inte så trygga där de bor. De flesta av våra elever bor i de utsatta områdena Rosengård, Lindängen och Holma, Kroksbäck. Skolan hämtar dem varje morgon med en buss.
När de kommer hem så får de flesta stanna hemma i sin lägenhet. Föräldrarna är rädda för att släppa ut sina barn där de bor. Så många av barnen har ju ingen fritidsaktivitet, vilket våra lärare försöker baka in i skoltiden.
Så nej, det är inte tryggt där våra elever bor.
Jag fattade ju inte att jag var brun förrän jag var sex-sju år kanske. Man är liksom uppväxt på Mamma Scans köttbullar och falukorv.
Jag kommer ihåg att vi var ute på Valdemarsro och spelade fotboll och där fanns det en familj som hade andra åsikter. Det var en unge som skrek ”jävla neger” när jag slagit en tunnel på honom och tagit runt bollen på andra sidan. Jag vände mig om: Vem? Jag?
Jag gick hem och var ledsen över att bli kallad för något sådant. Jag fattade inte riktigt att det skulle vara någon skillnad.
Idag är jag fastighetsmäklare och jag älskar det jag gör, men det kommer också ifrån att jag från barnsben har fått förhandla mig till saker och ting. Ville du inte bli av med din mobil var du tvungen att vara snabb i munnen. På den tiden hade du kanske inte mobil, men snygga skor eller jacka eller något annat som nån annan ville ha.
Uppe på Backarna var du tvungen att gå rakryggad, så är det bara.
Bild: Robert 2018 (Johan Joelsson)
Annette står till vänster på bilden. Längst till höger står hennes lillebror, Mikael eller "Hart" som han kallades på Östergård.
Backarna är mitt Backarna. Jag fylls med värme och kärlek när jag tänker tillbaka. Vi fick inte mycket grejer och så. Vi fick det vi behövde. Alla föräldrar fick stå tillbaka för sin egen räkning.
Ibland var det så jävla fattigt. Jag hade bara ett par trasiga skor och så var där en kvinna i vår umgängeskrets som ordnade grejer. På den tiden var det inte larm på saker så jag sjukade mig från skolan och följde med henne. Vi åkte ner på Värnhemstorget, där fanns Tempo, som hade kläder och skor.
Jag minns att jag kastade in mina bruna fula skor bland tvättpulverna, och tog på ett par jättefina skor, och hon sa bara att nu går vi!
Men vad skulle vi göra? Hon hade den filosofin. Jag snor inte, utan fixar bara precis det jag behöver.
Bilder: Anette och hennes syskon (privat, Anette Ahlgren)
ANNA: Min pappa tog inte ett enda lån i hela sitt liv, han var rädd för det. Istället sparade mamma och han ihop pengar i flera år så att de kunde betala för en insats till en lägenhet. Jag tror att det är vanligt att göra så efter en sådan uppväxt som han hade, för jäkla fattigt var det. Han kom från en by som heter Pattak i Ungern. Jag tror aldrig han hade kunnat föreställa sig detta som liten: att han skulle bo i Sverige och ha ett blont, blåögt barnbarn på Östergård.
Han flydde hit -56 och fick börja jobba direkt. Han var svetsare på Kockums. Men så fick han inget pass. Det blev han skitsur över. Så han och ett par kompisar, de rymde. De fixade en roddbåt, satte sina cyklar i den och rodde till Danmark. De tänkte säga att de var på cykelsemester. Planen var att cykla till hans släktingar i Tyskland men så började han tänka på hur släkten behandlat honom. Så han fick lite kalla fötter. Och den ena kompisen fick ett nervsammanbrott. Det slutade med att de fick åka till en polisstation i Tyskland och anmäla sig själva. De blev satta i ett läger där. Och tyskarna undrade: Vad ska vi göra? Ska vi skriva till Sverige och fråga om de vill ha er? De kanske inte vill det, då får vi skicka er till Ungern.
Då blev de rädda. Men faktiskt, Sverige ville ha tillbaka dem.
KASPAR: Morfars teori var att Sverige skämdes så mycket för att de flytt från vårt land så att myndigheterna tog emot fortast möjligt.
Bild: Anna och Kaspar på 90-talet (privat), Kaspar med sin morfar (privat)
Det är jag som är Hart.
Det namnet fick jag för att polisen tog mig när jag flyttade hit. Det var jag, min syster Anette, Bogdana, Bogdanas lillebror Renato, och Stefan Dahlsson.
Stefan utmanade mig och sa att jag inte kunde pricka en lampa med en sten. Då skickade jag iväg den rätt upp så den träffade lampan!
Det tog två minuter, och sen kom där en folkvagnsbubbla med poliser. De puttade in alla oss ungar i baksätet och då blev jag så rädd så jag började skrika att de skulle släppa ut mig för att jag hade dåligt hjärta.
Efter den händelsen fick jag namnet Hart och det har jag levt med i många år. Det var Sonny och Benny, som skrev Hart är fett på dörren. De kunde inte stava riktigt, så det blev fett istället för fet och Hart istället för Heart.
Ett annat minne är när de skulle renovera här. Då fanns det tre utedass och vi grabbar såg att byggarna rev det första. Vi hade inget att göra då heller, så när fredagen kom och byggarna gick hem tänkte vi att vi skulle hjälpa till.
Så vi gick upp och hämtade varsin hammare, skruvmejslar och grejer. Så började vi riva det andra huset på gården. Vi hann rätt långt, vi var ändå tio friska grabbar.
Men ni skulle ha sett gubbarna när de kom på måndan. Det visade sig att huset vi rivit skulle vara kvar.
Där stod vi pågar liksom – vi ville ju bara hjälpa till.
Bilder: Mikael "Hart" Åkesson 2017 (Simon Anstey), Östergårdsgänget utanför Börjes Café 70-tal (privat Anette Ahlgren), "Hart e fet" klotter på porten (Klaus Olsen)
Tattare är ett skällsord. Det är som när de säger utlänningajävel idag, det är ungefär samma känsla. Det är okunskap att använda ordet tattare för tattare är en tjyv. Om du slår upp det får du se vad det betyder: tjyv, och oärlig och allt det där som tattare kallas. Vi själva säger alltid resande. Vi är resandefolket.
Vi bodde på Östergård, flera i min familj. Min mor hon hade städmani. Hon levde hela tiden med rädslan att myndigheterna kunde komma in och ta barn hos folk för att de inte hade det välstädat. Så hygienen och att ha rent och fräscht ikring, det var väldigt viktigt för henne. Vi skulle alltid vara snyggt klädda.
Även om det inte hände oss, så var det andra som stod oss nära som förlorat sina barn på det viset och den rädslan levde alla med.
Bilder: Lajla Kronqvist 2018 (Fredrik Pålsson), Familjeporträtt (privat, Lajla Kronqvist)
Mina föräldrar bodde vid Värnhem som nygifta i början av trettiotalet, i en liten lägenhet som var väldigt dålig. Men far var utan jobb och mor hade inget arbete så de hankade sig fram. De eldade med en spis som hyresvärden inte ville byta ut. Det hade varit enkelt att byta skorstensröret, det läckte och var alldeles sönderrostat men hyresvärden vägrade. Det slutade med att far i vredesmod öppnade fönstret och kastade ut spisen.
Det ju vanligt med fuktiga lägenheter på den tiden, mor berättade att hon så gott som varje morgon började med att torka bort fuktskador och mögel från väggarna. Så de var nog väldigt glada när de kunde flytta till Östergård.
Bilder: Bengt 2017 (Simon Anstey), Bengts föräldrar, nyförlovade 30-talet (privat), Bengt och hans storebror (privat)
Det var inflyttningsstopp på Östergård när jag flyttade hit -77 så vi fick en lägenhet på Österhus först. När vi kom in på Östergårdsgatan med allén och bilarna och så nån som stod och mekade, så kände vi att så här ville vi bo!
Många som bodde här hade haft det väldigt tufft. De som var jämnåriga med mig hade haft helt andra förutsättningar än de jag hade med mig. Jag växte ju upp på Limhamnsvägen med en pappa som var direktör och en mamma som var hemmafru. När det gick upp för en av mina grannar att jag var lärare blev hon helt stum.
Då skulle jag ha nigit för dig! sa hon.
De flesta grannarna var aktiva i kvartersföreningen. Nån var född på Östergård, andra hade bara bott här en tid. Det är väldigt lärorikt att arbeta tillsammans när man har så olika bakgrunder. Vi var alla engagerade och det var en glad kamp, och en hoppfull kamp. Alla var överens, Östergård måste bevaras. Och det fanns en väldig kraft i det.
Vi var några som vågade närma oss politikerna och fastighetskontoret. När sedan väl beslutet togs att inte riva, protesterade vi mot att det skulle bli bostadsrätt. Vi ville att alla skulle ha råd att bo kvar.
Vi hade inte klarat oss utan varandra. Fru Meier, Anna Stoltz, Aase, Annie och Aje och alla andra. Det var deras historia som gav oss tyngd när vi krävde att husen skulle få vara kvar.
När Yngvesson säger att han ville bevara Östergård har han gjort om historien. Jag kommer ihåg att han sa: Ja de renoverar och renoverar! Till vilken nytta?
Nils Yngvesson är socialdemokrat. I slutet av 60 talet – när Östergårdsprojektet startar – är han ordförande i byggnadsnämnden i Malmö Stad. När Östergård töms igen i slutet av 70-talet är han en av de makthavare i staden som blir uppvaktade av Kvartersföreningen som vill förhindra en rivning av Östergård.
Det var aldrig, aldrig tal om rivning! Aldrig!
Att det finns de som beskriver historien på det viset, är för att det finns ett behov av att romantisera saker, att det var minsann vi som förhindrade rivningar eller att det var vi som lyckades åstadkomma saker.
Självklart var det så att flertalet på fastighetskontoret hade den uppfattningen att äldre kåkar skulle man riva, för det var tradition i Malmö. Men det var aldrig tal om att riva Östergård.
Min bakgrund har jag aldrig skämts för, jag har varit sotare i femton år. Under den perioden upplevde jag misären och trångboddheten. Flerfamiljshus på fyra fem våningar med toalett på gården. Jag lärde mig bostadsfrågan genom arbetet som sotare.
Jag är uppväxt på Torpgatan, Torpgatan 5. Och där var det omodernt – på tredje våningen med toalett på gården och kallt rinnande vatten längs väggarna. Det låg nära Lugnet och de husen var inga prydnader. Lugnet hade aldrig gått att renovera. Men Östergård är ju i grunden ett välbyggt hus.
Östergård är inte det enda huset som jag räddat. Som jag minns det så var engagemanget för Östergård en ammunition för mig att kunna gå vidare och argumentera för den lösning som vi kom fram till sedan; bostadsrätter med låg insats så att de flesta skulle kunna flytta tillbaka.
Bilder: Nils 2018 (Johan Joelsson)
Vi bodde på Östergård under 70-talet i två ettor de hade slagit ihop så det blev en trea. Det var jag, min man och mina tre söner. Min yngste är född här och den äldste, Lars, lärde sig cykla på gården.
Det var full underhållning på kvällen. Man behövde inte ha tv, det hände så mycket.
Jag trivdes bra. Man gick ner på gården och satte sig, andra kom och fikade.
Flera drack, men det var inte rått som det är i dagens läge.
Många ville ju riva Östergård, men jag var med hos Nils Yngvesson och protesterade. Kvartersföreningen tog hand om barnen och gjorde utflykter med dem.
Men sen renoverades huset, och min man ville inte flytta tillbaka. Jag vet inte varför, men jag tror det berodde på att man var tvungen att betala en insats. Så vi stannade kvar på Österhus och fortsatte att bo där sedan tills min man blev sjuk och inte klarade trapporna.
Min man körde lastbil på Tibnor och jag jobbade inte så vi hade bara en lön. Men hade jag vetat det jag vet idag om vad som har hänt med priserna, så hade jag nog tänkt annorlunda.
Bild: Aase 2017 (Simon Anstey)
Jag har bott flera olika perioder på Östergård och Österhus. Jag flyttade in första gången 1975 på Östergård och efter att jag skiljt mig flyttade jag och min äldste son in på Österhus 1982. Jag hade en tvåa då, mitt emot SJ-husen.
Vet du vad vi ordnade under den tiden? De frånskildas matlag. Det var underbart! För det var ju många som separerade men så bodde vi ändå kvar där allihopa. Eftersom man hade barnen varannan vecka så träffades vi som inte hade barnen en fredag eller lördag och hade matlag tillsammans. Så slapp man känna sig ensam.
Efter att de gjort om Östergård till bostadsrätter i början av 80-talet så hade jag ingen lust att flytta tillbaka dit. Det kändes som att de hade tagit bort själen från kvarteret. Jag gillade ju Östergård som det var innan. Nu flyttade det bara in människor med pengar. Nej, jag kände mig inte riktigt bekväm med det. Jag hade nog inte kunnat heller. Jag hade det inte fett som ensamstående.
Men sen, några år senare träffade jag Dennis. Han hade två barn och jag hade två barn. Efter ett år ville vi flytta ihop. Så vi var tvungna att ha nåt stort och tyckte att Östergårds sexor var jättebra. Så vi köpte dyrt -92 och räntan gick upp till 24 % ganska snart efteråt. Det var rena katastrofen. Vi hade inte råd till nånting mer än att bo. Vi levde på potatissoppa och potatisgulasch, gud vad vi hittade på för att klara det. Så vi satt fast och väntade. Under några år var det helt hopplöst.
Så snart vi hörde att någon fått sålt sin lägenhet gjorde vi det också. Men vi fick inte mycket mer än vad vi hade gett. 2000 sålde vi den för 340 000 och fick 40 000 kr över. Och nu säljer de samma lägenheter för nästan 3 miljoner.
Det är ju helt galet. Jag har aldrig gillat det här. Att man tjänar pengar på en bostad, för mig är det helt galet. Och ändå har jag varit med om det, det har vi ju alla på nåt sätt. Det är svårt att undgå det idag. Vi använde de 40 000 vi fick över till att köpa en gammal skola på Österlen som vi renoverade under många år. Den gjorde vi sen en vinst på. Så jag har också varit med i bostadskarriären, men jag gillar det inte.
Möte i kvarterslokalen. Anna sitter i mitten. (Bilder i Syd)
Vi ordnade loppis på gården och då kommer en av tanterna, hon var nog 92 år. Och hon köpte min rosa paljett-byxdress!
Jag hade haft den på en maskerad en gång, så den köpte hon och kommer klädd i den och högg den första gubben hon såg och började dansa när han spelade. Herregud, jag har aldrig sett något roligare!
Jag tror vi stod på knä allihop och skrattade.
Mona sitter i mitten med Micke och Anette på var sida (Fredrik Pålsson)
Gårdsfest kring 1970 (Bodil Nilsson)
FREJ: Jag har velat flytta till Kirseberg ganska länge. Jag har kompisar som är här ifrån och min syster bor ju vid torget.
Sen har det alltid varit nånting speciellt när man åkt igenom Kirseberg och sett de här färgglada husen. Så jag var väldigt pepp på Kirseberg. Josefin var inte alls lika pepp. Men jag tror det var den där promenaden hit som öppnade upp det.
JOSEFIN: Jo, för när vi hade bokat visningen av lägenheten gick vi hit på kvällen klockan tio. Det var en ganska kall vårkväll men klart väder. Och det var helt magiskt. Jag kände det väldigt starkt. Som om jag nästan kunde ta på det i luften. En sån där känsla man kunde ha när man var liten och som jag inte känt på många år.
För Östergård känns ju som att det är från en annan värld. Inte som att det är en annan plats, men som att det är en annan tid.
Sen fick vi lägenheten i augusti och de två första veckorna renoverade vi. Det var som en tidsresa där vi skalade av ett årtioende åt gången och kom längre och längre tillbaka. Vi började på sent nittiotal, jobbade oss igenom åttiotalets strukturtapet, in till medaljongtapeten med brunt och turkost mönster.
Och plötsligt började det dyka upp bokstäver. Jättestora bokstäver, en halv meter över golvet. Sneda och snygga, skrivna med blå krita. BENGT, stod det. Och i den lilla springan mellan golvet och väggen låg en liten leksaksstol och två tioöringar.
FREJ: Jo. Man får hoppas han inte fick skit för det där.
Bild: Familjen Magnusson 2017 (Simon Anstey)
Min farfar hette Lambert Johansson och kom från Riseberga. Hans föräldrar var lantbrukare och han är äldst i syskonskara på sex. När han blev vuxen flyttade han till Malmö och in på Östergård. Jag har ett papper där det står att han har köpt brudbuketten när han och farmor gifte sig. 1919.
Han arbetade som spårvagnskonduktör. Han var en man som gärna ville prata med andra människor. Faktum är, han var en man som gärna var i köket, han gjorde kaffet, det var inte så vanligt på den tiden. Men han gillade inte alkohol. Han var med i Motormännens riksförbund och var absolutist.
Min pappa och hans tvillingbror föddes sedan under tidigt 20-tal. Det har berättats att farfar blev förtvivlad över att det var två stycken barn som kom. De bodde ju smått på Östergård. Så jag tror de började tänka på att snabbt se till att leta efter något större. 1925 flyttar de till ett egnahemshus på Rostorp. Ett hus de byggde själv.
Där bodde de hela min barndom sedan och ända tills farfar dog. Sedan flyttade det in en familj från Polen i huset. De bor kvar där än.
Bilder: Familjeproträtt (privat)
